Porten mot framtiden är öppnad!

Efter en dålig och nästintill sömnlös natt vaknade jag strax före kl. 6.00 för att förbereda mig för inplantatet av en Venport. Ingen frukost, dock kaffe utan socker och grädde. Dusch med bakteriedödande medel. Inget smink, man är avklädd och naken. Avfärd strax före 7.00 för att vara på plats kl.8.00. Incheckning på kirurgmottagningen och vidare till behandlingsavdelningen. Snabbt mottagande med förklaring a vad Venporten skulle sitta och hur den såg ut. In på sal och mottagande av diverse persedlar. Inte snygga men ändamålsenliga. Snabbt fick jag kontakt med en sängkompis som hade olyckats och rasat ner för en trappa med ett komplicerat armbrott som följd. Vi utbytte våra erfarenheter om sjukvården och konstaterade snabbt att resurser och kompetens ofta saknas. Alla verksamheter ska idag bära sina egna kostnader och helst vara vinstgivande, vilket vi båda inte trodde vara möjligt. Resultatvinst eller friska människor är enligt oss inte jämnförbara.
Hon hämtades för operation och där låg jag och väntade tills kl. 12.00 innan något påtagligt hände. Skickades ner till plan.3 och mottogs av en sköterska i sänghallen. Efter ett tag kom läkaren som skulle operera och undrade om jag visste vad som var på gång. Pysslades om av ett flertal sköterskor inne i operationssalen och fick en mycket positiv dialog med narkossköterskan som jag hade många gemensamma intressen med. Lokalbedövning och lugnande medel. Operationen gick smidigt och därefter kollades allt av genom röntgen för att konstatera att allt satt på plats.

Ny Behandlingsplan!

Så var det åter dags att få besked om planen för mitt tillfrisknande. Idag har jag min smarta och uppmärksamma dotter vid min sida. Ny läkare som undrar vad jag vet om min sjukdom. Mitt svar tarmcancer och metastas på levern. Jag får då veta att det inte är nog, har även en metastas på lungan. Operationerna som tidigare utlovats är inte längre aktuella. Jag ska cellgiftsbehandlas i Eskilstuna.På min fråga hur man kan gå från fas II till fas IV på ett år får jag till svar att jag ska fokucera på att bli frisk inte bry mig om varför jag blivit så svårt sjuk.Visst ska jag det, men innan min ork tar slut ska jag slåss för att ingen annan ska behöva bli så illa behandlad som jag blivit. Har idag skrivit brev till kommunalråd och cancerfond.
Här kommer brevet:
Till Kommunalrådet Johan Rocklind, Gnesta Kommun. Du efterlyste via tidningen synpunkter på landstingstillhörighet och jag tänkte därför passa på och lämna min. Här kommer min berättelse.
”Livet kan inte vänta till morgondagen för man vet inte om det blir en morgondag”.
Först lite kort om mig: 61 år omgift sen 3 år tillbaka, en dotter, en dotterdotter och ett barnbarnsbarn. Blev mamma vid 15 år och har sedan dess varit yrkesverksam inom konsumentkooperationen. Mina bostadsorter har under åren varierat. Har varit bosatt i: Bolmen, Handen, Sundsvall, Linköping, Luleå och är sen 5år bosatt på Frönäs i Gnesta kommun.
Här sitter jag nu, min första semesterdag och blickar ut över grönskande trädgårdar och en solblänkande Frösjön. Livet kan te sig underbart men så är läget inte i mitt fall. Varför? Har sen drygt 3 veckor tillbaka fått beskedet återfall i cancer. Här kommer därför min sjukdomshistoria ocensurerad och fritt från hjärtat.
1986 när jag var bosatt i Linköping upptäckte jag en liten knöl i bröstet som visade sig vara en elakartad tumör. Alla tänkbara undersökningar gjordes och inom en vecka låg jag på operationsbordet på Linköpings Universitetssjukhus. För säkerhets skull gjordes en ny operation där lymfkörtlar opererades bort. Därefter gick jag på Onkologiska avdelningen och strålades. Allt för att jag inte skulle få återfall. Jag fick ett fantastiskt bemötande och hade under hela denna resa en och samma läkare.
2004 träffade jag min nuvarande man som har en mycket stark förankring till Gnesta varför jag flyttade från Handen och hit. I början på förra året (febr. – mars) upptäckte jag blod i avföringen varför jag uppsökte vårdcentralen för kontroll. Jag förstod ganska snart att inte allt stod rätt till och fick en remiss till Nyköping. Träffade en överläkare på kirurgin och fick diagnosen tarmcancer. Begärde då att bli undersökt för att säkerställa att jag inte hade någon spridning. En datortomografiundersökning gjordes och jag fick berättat att man endast hittat en ofarlig cysta på levern. Operationsdatum fastställdes till den 12 maj. Efter en drygt 5 timmar lång operation kom jag upp på avdelningen och pysslades om av en ofantligt massa olika människor. Man jobbade i vårdlag och skickades runt på en massa olika avdelningar. Det var inte många som var återkommande. Nya ansikten mest hela tiden. Fick dock en otrolig smärta när ryggmärgsbedövningen släppte och inga verktabletter hjälpte. Av en At-läkare från jouren tilläts jag då en morfinspruta samt skickades på en ny datortomografiundersökning. Nästa morgon kommer operationsläkare in och har efter att förstått vad som hänt beordrat att jag ska ha lavemang. Genomgår dock datortomografiundersökningen och väl åter på avdelningen står operationsläkaren och tycker att jag omgående ska skickas hem. Jag skrivs ut av ytterligare en At-läkare och återbesöket ska ske efter 14 dagar. Väl hemma är jag helt nollad och orkar knappt ta mig mellan sängen och Tv-fåtöljen. Återbesök hos ännu en överläkare på kirurgen. Han berättar att tumören som opererats bort befunnit sig i fas II och inga efterbehandlingar behövs. Jag kommer att kallas till efterkontroll efter 1 år.
Så här beskriver han faserna: Fas I = Nästintill omöjlig att upptäcka. Fas II = Tidig upptäckt, opereras bort ingen efterbehandling behövs. Fas III = Operation samt efterbehandling behövs. Fas IV = Det är kört, cancercellerna har spridit sig.
Nu inleddes en kamp för att bli frisk och i samråd med arbetsgivare och försäkringskassa (som för övrigt hade en underbar personal) kom vi fram till en reabliteringsplan med övergång i halvtidssjukskrivning. Nu började kampen för att få tag i en läkare som kunde förlänga min sjukskrivning. Syster Eva på kirurgmottagningen förde en tröstlös kamp och klistrade röda lappar på opererande läkares inkorg. At – läkaren som skrivit ut mig hade gått på semester. Sjukskrivningen hade gått ut och jag vände mig i min desperation till vårdcentralen. Syster Gunilla blev min räddning. Hon kontaktade Nyköping som till slut fick en läkare på Urologin att förlänga min sjukskrivning på halvtid. Skrev även under denna plågsamma tid brev till sjukhusledning och opererande läkare.
Livet går vidare och jag åker som vanligt till mitt arbete i Stockholm. Då jag upplever mig tröttare än förr skyller jag det på de långa resorna och undersöker därför möjligheterna att få arbete närmare bostaden. Som 60-åring är man dock inte så attraktiv på arbetsmarknaden. En lösning är dock i sikte. Kan under en uppsägningstid få arbeta i Hölö. Jag antar erbjudandet och min sista arbetsdag i Stockholm fastställs till den 31 maj 2011. Under denna period har jag ofta ont i magen och försöker lösa det på samma sätt som den opererande läkaren ordinerat mig, nämligen lavemang. Ser dock fram emot kortare resor och en eventuell pensionering.
Torsdagen den 26 maj i år kallas jag så till återbesök. Jag ska genomgå datortomografiundersökning. Fredagen ringer en sköterska från Nyköping och meddelar att jag ska träffa läkare tisdagen den 31 maj. På lördagen ska jag på coloskopiundersökning i Nyköping. Tisdagen den 31 maj, min sista dag på min arbetsplats sen 11 år. Morgonen startar med läkarbesöket i Nyköping. Då min man är känslig vill jag bespara honom besöket. Beskedet jag får är att jag har en tumör i tarmen och en metastas på levern. Behandlingen ska bli att jag först ska opereras i Nyköping, där tumören i tarmen ska blockas bort sen ska jag remitteras till Huddinge där levern ska opereras. Då jag undrar hur detta har kunnat ske sedan förra operationen och varför jag inte kallats tidigare. Får jag till svar att det är helt enligt normen att kalla först efter 1 år. Jag ska dock vara glad att man nu kan operera levern. För att fastställa behandlingsplanen ska jag dock först genomgå en magnetkameraundersökning inom 14 dagar. Jag framför att jag önskar bli behandlad så snabbt som möjligt. Magnetkameraundersökningen genomförs onsdagen den 15 juni i Nyköping. Ny påringning från sjukhuset i Nyköping. Ska återigen infinna mig för läkarbesök den 22 maj och gärna ta med mig ett par extra öron. Med på detta besök tar jag min smarta och uppmärksamma dotter.
Ännu en ny överläkare på kirurgen som jag får träffa. Han undrar vad jag vet, jag berättar om tumören i tarmen och metastasen på levern. Får då veta att jag även har en metastas i lungan. Operation i detta skede är inte längre möjlig. Jag ska istället cellgiftsbehandlas. Remiss är skickad till Eskilstuna. Om jag har tur och cellgiftet biter kan eventuellt operation bli aktuell.
Här sitter jag nu denna sommardag och väntar på att en Venport ska opereras in för att man därigenom ska kunna ge cellgifter och ta prover, vilket ska ske den 29 juni. Första kontakten med en onkolog kommer att ske den 6 juli då förhoppningsvis någon typ av behandlig är tänkt att utföras. Senast jag träffade en onkolog var i Linköping 1986.
Sitter här nu denna strålande solskensdag och önskar inget högre än att bli behandlad av ett universitetssjukhus med resurser och kompetens som gör att jag kan få uppleva mitt barnbarnsbarns uppväxt.
Är det någon som undrar vad jag tycker om Sörmlands Landsting?
Låt Nyköpings Sjukhus behandla sjuka men absolut inte cancerpatienter!
Arbeta för att Gnesta ska ingå i Stockholms Läns Landsting, Nu!!!
Har alltid haft ett stort förtroende för vår svenska sjukvård, men undrar nu hur många levnadsår som gått mig förbi genom att jag haft tilltro till Nyköpings Sjukhus. Min situation kommer inte att förändras, men förhoppningsvis kan jag genom att göra min historia officiell, bidra till att andra cancerpatienter räddas.
Ps. Beskrivning av olika stadier av tarmcancer enligt Cancerfonden.
Stadium I = Tumören begränsad till tarmväggen
Stadium II = Tumören vuxit igenom tarmväggen
Stadium III = Finns spridning till lymfkörtlar i närheten av tumören
Stadium IV = Har tumören vuxit över till organen intill tarmen eller spridit sig och bildat metastaser i andra delar av kroppen.

Med soliga hälsningar

Ann-Sofie Calmerin
Baldersgränd 4
646 34 Gnesta
Ha det gott! Jag återkommer!

Väntans tider!

Så var då magnetkameraundersökningen gjord och jag väntar nu på besked från sjukhuset i Nyköping på hur behandlingsplanen kommer att se ut. Mitt förtroende för detta sjukhusets kompetens är inte stort, ja näst intill obefintligt. Varför? Jo, efter att ha blivit friskförklarad och lämnad utan efterbehandling undrar jag hur det kan komma sig att jag nu, ett år senare vid återbesök fått en ny canertumör och dessutom en metastas på levern. Vid återbesök efter min senaste operation fick jag veta att den bortopererade tumören var i fas II vilket var mycket lovligt eftersom den nu var borttagen och ingen efterbehandling behövdes. Enligt cancerfondens broschyr får man endast metastaser i fas IIII och kommer aldrig mer att bli friskförklarad. Hade detta kunnat undvikas? Min uppfattning är att man kunde ha gjort mer för att förhindra ny tillväxt. Det känns som de leker med mitt liv! Men nu är jag i grund och botten en envis smålänning och min kamp för en överlevnad börjar nu!!!
Du är välkommen att följa min kamp på denna blogg! Ska försöka uppdatera den kontinuerligt!!

61 år och cancersjuk för tredje gången!

Så var det dax igen! Efter att ha varit friskförklarad efter min tarmoperation år 2010 kallades jag till återbesök med datortomografi den 26 maj, coloskopiundersökning den 28 maj. Redan dagen efter datortomografiundersökningen kallas jag per telefon till Nyköpings lasarett den 31 maj för att träffa läkaren som utfärdat remisserna. Nu börjar jag oroa mig för att cancern kommit tillbaka. Ingen blir kallad så snabbt till läkare om inte något är fel.
Då jag sätter stort värde på livet har jag under våren samtalat med min chef om att hitta en lösning för att gå i pension och kommit fram till en för mig positiv lösning. Min sista dag på min arbetsplats sen 11 år är utsatt till den 31 maj alltså samma dag som jag ska besöka läkaren. Uppsägningstiden ska jag tillbringa på en mindre arbetsplats betydligt närmare bostaden.

Åker denna dag ensam till Nyköping för att träffa läkaren. Min man är så känslig att jag vill bespara honom från några upprivande besked. Efter att ha berättat hur jag mår trött och ont i magen i samband med besök på toaletten. Får jag beskedet att man hittat en ny tumör i tarmen samt en metastas på levern. Båda är dock möjliga att operera, tarmen i Nyköping och levern på Huddinge sjukhus. Då jag ifrågasätter varför man dröjer ett helt år med att kalla till återbesök får jag veta att det är helt enligt normen inom sjukvården och att jag ska vara tacksam för att man idag kan operera levern. Har dock svårt att känna tacksamhet över att jag återfått cancern. Får en personlig sjuksköterska som jag kan ringa vid behov.
Är det någon som kan gissa hur jag mår? Nu går jag och väntar på magnetkameraröntgen för att därefter i samråd med sjukhuset i Eskilstuna få en behandlingsplan. Funderar mycket, sover dåligt och har svårt att ta mig för med något. Någon som förstår mig??

Familjen Persson växer!

Året är 1969 och mina syskon Monica och Ann-Christine har nu varsin son. Äldsta systern Monica bor några hus bort från min och Tinas lägenhet, med maken Lars (Lasse) och sonen Jan. Min tvillingsyster Ann-Christine har fått sonen Peter och bor ännu hemma som ensamstående mamma.På nätterna får jag otrevliga telefonsamtal och när jag svarar är det enbart flås på andra sidan luren. När jag efter ett tag tröttnar på denna terrorisering och begär spårning av samtal visar det sig vara min svåger som ringt. Efter detta upphör de ovälkomna nattliga samtalen. Min syster Ann-Christine får en lägenhet i Vendelsö och jag hjälper henne så gott jag kan för att det ska bli trivsamt. Hon bor dock inte här särskilt länge utan blir övertalad av pappan till sonen Peter att flytta ner till Växjö, vilket hon gör. Efter ett tag köper de sig ett hus i Alstermo. Där blir hon hushållerska åt familjen. Under denna tid tyckte jag mycket synd om henne och förstod att hon hade en mycket begränsad frihet och ekonomi. Hushållskassan skulle räcka trots att ekonomin var mycket begränsad. Hon hade ingen del i fastigheten utan blev sedd som hembiträde. När hon blev med barn igen tvingades hon göra abort. Detta tog henne mycket hårt och hon mådde väldigt dåligt i den uppkommna situationen. Jag som älskade min syster övertalade pappa att vi skulle åka ner och hämta hem henne. Tyckte att hon inte kunde bo och leva under dessa hemska förhållanden. Detta är mitt livs största misstag! Jag borde ha låtit henne reda ut situationen själv. Någon gång om så i himmelriket hoppas jag på förlåtelse för detta tilltag.

19 år och fackklubbsordförande för 65 butiker.

På begäran från Mikaela kommer här fortsättningen på min historia.
Blir som 19 åring övertalad av ombudsman på Handels att ställa upp som ordförande för 65 butiker i södra Stockholm. Detta blir starten till ett långt fackligt och politiskt engagemang.Under dessa år åtgår mycket av min "lediga"tid till fackliga och politiska engagemang och debatter. Min dotter finns vid många av dessa tillfällen med. Blir 1972 övertalad att lämna det fackliga arbetet och istället satsa på att bli butikschef. Jag är 22 år när jag anställs som butikschef på Burspråksvägen, (mittemot Globen)Stockholm.Det politiska arbetet fortsätter och jag blir 1972 invald i kommunfullmäktige i Haninge. Detta år inleder jag en 8-årig relation med en man som får stor betydelse för min fortsatta utveckling. Lever under denna tid som ensamstående mamma och flyttar från min lilla etta till en tvåa i samma område.Butikschefstjänsterna avlöser varandra och 6 år senare när jag avverkat 4 olika butiker får jag anställning på Kooperativa Förbundet som konsulent, året är 1978 och min dotter år nu 13 år. Detta arbete innebär mycket resor och jag förstår idag inte hur jag vågade lämna min dotter ensam i veckorna när jag var ute på mina resor. Vi (min dotter och jag) har nu köpt hus även det i samma område.

16 år och familjeförsörjare

Mitt liv som ensamstående förälder börjar. Har fått ett fast heltidjobb jobb i Konsum med en timlön på 3,27 i timmen. På denna tid jobbar man fortfarande 6 dagar i veckan. Öppettiderna är vid detta tillfälle reglerade i lag så ingen har öppet längre än till 18.00 vardagar, 13.00 lördagar och söndagar stängt. Går varje dag ca. 1,5 km för att lämna och hämta min dotter. Åker buss till jobbet ca. 1,5 mil bort. Har under denna tid ett begränsat liv i umgänge med andra än släkten. Detta år byter jag arbetsplats och får härigenom fler jämnåriga arbetskamrater. En av dessa blir jag bästis med och vi börjar gå ut och dansa tillsammans. Vi gör även den första semesterresan tillsammans, som går till Rimini i Italien. Förälskar mig i en italienare som efter 14 dagar och före hemresan friar under romantiska former. Har vid detta tillfälle inte berättat om min dotter och inser snabbt att ett giftemål med honom är omöjligt. Skulle aldrig kunna överge min dotter. Höll dock kontakten med denna man via brev och besök i Italien under flera år. Åter till vardagen och plikterna.